Ibland känner jag mig så fruktansvärt missanpassad. Ni vet, när man hamnar i situationer där alla känns så jävla coola, medvetna och allmän lyckade. Och konstnärliga. Och snygga. Och alla känns så begåvade och intressanta, med asintressanta liv och såntdär. I sådana situationer brukar jag rysa inombords. Så känner jag att jag försöker passa in och så går det liksom inte riktigt. Jag inser ganska snabbt att jag nog bara är en vanlig jävla tjej med ett vanligt jävla liv. Är kanske ganska vanligt normalbegåvad och är kanske ganska vanligt cool... Är nog också rätt vanligt intressant och har väl en vanlig konstnär inom mig. Orkar ej sitta och dricka rövin och prata om massa sofistikerade saker. Orkar inte diskutera performancekonst i en timme. Hur mycket finns det att säga om performancekonst liksom? Nä. Jag tror bara jag vill bli en vanlig jävla skådis utan att behöva sitta och analysera dom tusentals vägskäl man kan mötas av.

Imorgon ska jag jobba. Jag hoppas ni förstår hur glad jag är för detta. Även om jag ska till en håla och även om jag ska jobba i tio timmar. Sen ska det åkas buss till Italien där solen kommer att rädda oss och havet kommer gunga våra kroppar. Där bekymmer försvinner och livet bara är en pastatallrik med Guiseppe och una birra, grazie.