idag köpte jag Dolmio pastasås. Det var längesen tänkte jag. En touch av Italien. Tänker mig att jag sitter i Italien och trycker i mig absurda mängder spaghetti med Dolmio, medan en tjock, svettig italienare tittar förväntansfullt på mig tills jag säger "bellissimo!" och han andas ut och ba "chi cavolo ha fatto questo!?"

Jag har fyllt 23 år. Tjugotre år. Och nu är det februari och i helgen var det den kallaste helgen hittills och jag trodde det var istid. I övermorgon ska jag till utlandet. Äntligen. Min kropp och mitt sinne skriker efter att få lämna Sverige, Malmö, detta, allt. Vafan gör jag här? Men nu är det inte långt kvar. Först åker jag, sen kommer jag hem, sörjer lite, sen blir det mars.. Då är det snart vår. Säger vi. Sen är det april.. då är det nog vår på riktigt. Säger vi. Sen är det maj och då är det snart dags och ljusa kvällar och hopp. Sen kommer juni.. Juni juni juni!!  Då gäller det. Då tror jag att kapitel två börjar i mitt liv. Jag fattar ingenting just nu. Just i detta nu förstår jag faktiskt ingenting. Men jag tror det kommer lösa sig, eller jag vet att det kommer lösa sig.

Det kan vara så att jag har en viss personlighetsförvirring just nu. Både för det ena och det andra. Men snart har jag nog letat reda på mig själv. Kanske imorgon efter ett.