Har tänkt en del på det här med stolthet.. Hur mycket stolthet ska man ha egentligen? Alltså hur mycket stolthet är okej att ha utan att det liksom blir för mycket? Var går gränsen? Tycker det är frustrerande jobbigt att tänka på ibland. "För mycket" stolthet hindrar en, sätter stopp och så går man kanske miste om en hel del för att man inte sätter saker och ting på prov, typ. Jag menar provar man inte så vet man inte. Sen är det ju det där med "för lite" stolthet. Att sakna känslan för var gränsen går, när man gör bort sej, när det blir för mycket, när det är nog helt enkelt. Den ultimata stoltheten är väl kanske den som är placerad precis i mitten av för mycket och för lite. Men hur fan hittar man den då!?? Det är en jävligt hårfin gräns man lätt kan trampa över på båda sidor från mitten.

Är det konsten att kunna ta för sig utan att det blir för mycket? Men då känner jag, vad är för mycket? Blir galen. Hur som, slutsatsen blir väl helt enkelt att man får balansera på mitten och passa sig jävligt noga för att falla över.