Hej. Jag vet att jag är bitter. Men det är inte så konstigt eftersom jag har en sådan ragata till mor. Det har jag nämligen fått höra från en föredetta styvfar. Så det är inget mer med det ente.

Jag vet att jag antagligen aldrig kommer att bli kär på riktigt. Kanske kommer jag tvinga mej själv till att tro att jag är det, bara för att inte behöva inse att jag är helt jävla känslodöd. Men mest troligt är det att jag sitter med snoriga ungar och frånvarande make när jag är tretti. Jag är inte dum. Jag känner liksom inte att jag har några bra föredömen. De flesta äldre människor i min närhet är antingen separerade eller har begränsat härliga förhållanden. Varför skulle jag lyckas bättre.

Jag är 20 år och förbannat bitter. Tragiskt kan tyckas. Men känn ingen sorg för mej! för det gör inte jag.