Näe men det känns förjävvla bra faktiskt. Livet.
Har redan ställt in mej på att det blir Fridhem nästa år. Och det känns fint. Ingenting spelar så stor roll längre. Det känns bra att lämna allting. Och det är en ovanlig känsla för att vara mej. Blir inget "gråta hela bilresan hem från göteborg" den här gången. Som när jag var ung förr i tiden. Oftast är jag fruktansvärt dålig på avsked och vill helst alltid ha allt som det alltid har varit. Men denna gången finns det liksom inte så mycket jag kommer sakna tror jag. Skönt. Eller jo, en skara fina människor kommer jag ju sakna såklart.. Men ändå.
Och även om det kanske inte blir Fridhem (ska inte ta ut segern i förväg) så är det ändå en bra känsla. För om man inte bryr sej blir man inte ledsen. Antar att det är så min bror tänker på tal om nått helt annat. Lillebror, vad ska det bli av dej.

Life's a bitch and then you die, that's why we get high.
Livet är en hora och sen dör du.
Livet är en gåta.
Livet på en pinne.