Jag har ofta övervägt att bli ensamvarg och asexuell. Flytta ut på landet och bara umgås med mej själv. Det hade varit så jävla skönt, och samtidigt inte..

Jag kan bli så fruktansvärt trött på mänskliga relationer och på samma gång är det egentligen det enda jag kan komma på som är viktigt i livet. För mej är det människorna runtom mej jag lever för, den enda vettiga meningen med livet. Jag hade inte varit någonting om jag var helt ensam.
Jag vill bara må bra och att det ska va enkelt. Men det är oftast aldrig enkelt. På något sätt blir det alltid komplicerat, och på något sätt blir jag alltid ledsen och besviken, förr eller senare. Och det enda sättet jag har lärt mej hittils att slippa bli sårad på, är att inte komma för nära, inte tycka om människor för mycket. Håller man alltid lite avstånd från folk så blir man inte lika sårad. Men hur kul är det, hur bra relationer blir det då, då kan man nästan lika gärna vara ensam..