Taget från krönika av Nour el-Refai:
" Precis som när vi är i diskussioner med män och vi plötsligt får ordet och blir så nervösa av den plötsliga uppmärksamheten som vi längtat så mycket efter att vi fumlar till våra resonemang och därför sabbar den chans vi fick att låta smart, och så dröjer det hundra år innan vi får den uppmärksamheten igen och framförallt vågar ta den"

Tack, Nour, för att du alltid sätter ord på hur det känns. Tack för att du uppmärksammar det vi är alldeles för arga, frustrerade och uppgivna över för att skriva ner. Och tack för att varenda ett av dina ord är så kloka, så sanna och så jävla vackra. Ibland när man känner att man nästan ger upp så kan man bara tänka på dej och påminnas om att det nog finns hopp ändå.