På senaste tiden har livet varit hårt. Jag har drabbats av någonting jag nog aldrig kunde tänka mej att jag kunde drabbas av. Jag fick "bli-kär-i-någon-på-TV"-syndromet.

Till en början var det väl kanske lite mer på skämt, jamen ni vet.. tyckte personen var söt och sånt. Men så en dag vaknade jag och insåg att det var på riktigt. Denna sanning tynger mej en aning då jag vet att chanserna att faktiskt få den här personen är lika med nollkommanollett procent. Ibland känner jag mej som ett 13-årigt fan som borde klippa mej och skaffa ett liv, men jag kan inte förneka det faktum att jag faktiskt har livs levande känslor för personen. Det är både skrämmande och roligt, men framförallt skulle jag nog vilja säga att det är sorgligt. Mest för min egen skull. Jag måste liksom brottas med mina känslor och inse vad som är sanningen i den här situationen. Jag gör det inte bättre för mej själv när jag intalar mej någonting som är falskt, fel och antagligen aldrig kommer att hända.

I ett tappert försök att göra främst mitt, men även andras, liv lite bättre försöker jag just nu att bli frisk så snabbt som möjligt. Framförallt i syfte att mitt liv kan sluta kontrolleras av någon jag inte ens känner.

Är det någon som någon gång upplevt samma sak så dela gärna med er av er story, det kanske hade hjälpt. Kom med tips och råd om hur man gör för att bli bättre, typ kanske finns nån metod där man intalar sej att personen är en idiot, luktar illa, osv.. i verkligheten?

Eller är det någon som kanske också har drabbats av det omtalade, frustrerande och utmattande Olle-syndromet?