Alltså. Jag hatar inte män. Jag skrattar till inombords bara jag säger ett sånt påstående, att jag skulle hata män, eftersom jag verkligen inte gör det. Jag älskar många män och de är fina och så och har en penis osv. Att man skulle hata män för att man är feminist är ju bara sånt som obildade idioter slänger ur sig för att de inte har en aning om vad de snackar om. Feminism handlar om rättvisa, inte hat mot män.

MEN.

Däremot så finns det nog inget som kan provocera mig så mycket som uppenbarelsen av en man. Inte vilken man som helst, utan de där som utstrålar att "Ja men jag är nog lite bättre än alla andra, jag har ju en penis!"
De männen kan se ut på olika sätt. Det kan vara musiker, det kan vara schtekare, det kan till och med vara den där mjuka vänster-feminist killen som mer än allt annat i världen vill vara pappaledig. De kan ändå stå där i baren i ett gäng och skratta högt och tro att de får ta all plats i världen.
Detta beror såklart på att de hela livet blivit uppfostrade att det är okej att ta mer plats, de har ju en penis. Det de inte förstår är att konsekvensen av att de brer ut sig så förjävligt blir att många tjejer trycks undan och hindras från att ta den plats de förtjänar.

Jag menar såklart inte att män inte får ta plats, att de inte får stå och skratta högt i baren, jag menar bara att det påminner mig om hur jag i min uppväxt hindrats från att synas för att jag fått lära mig att nä, du är en duktig flicka, du sitter bredvid och suckar högt åt de högljudda killarna.
Så jävla orättvist. Det är väl för fan mycket roligare att vara högljudd och jobbig.
Nu tycker du kanske att jag bölar och att jag får skylla mig själv, och att jag har väl ett eget ansvar att ta den plats jag vill ha. Ja, det är klart. Men det är inte så lätt och det är precis detta som jag tror att de där skrattande killarna i baren inte förstår. Att det är inte så lätt att bara skratta lika högt och låtsas som att allt är bra.
Det är därför jag blir så jävla provocerad.

/ Nina