Vi är otroligt glada för att folk vill gästblogga. J är återigen tillbaka med ett fullfjädrat inlägg!
(
Vi vill också upplysa er andra om att ni är hemskt välkomna att gästblogga)
Det finns människor vars åsikter tror sig behövas förklaras för mig trots att de varken har grund, tyngd eller mening. Fjäderlätta skulle man kanske kunna beskriva dem som, men det känns lite paradoxalt att en fjäder kan skjutas ut ur ett gevär och Pang! Där fick jag ett hål i huvudet. Men skotten som jag upplevde här om dagen var liksom inte dödande skott, utan snarare en kraftig skakning som välte omkull mig så hårt att jag slog ansiktet i asfalten på gatan. Alla tänder tappade jag, blev svårt att prata. Kände på andra sidan huvudet men där fanns det inget hål. Fittan också, nu har fjädern fastnat i huvudet på mig och där kommer det ligga och gro. Växa och flaxa omkring.
”Du är vacker”. Jag håller med. Min bästa vän är så otroligt vacker. Jag skulle kunna sitta och bara titta på henne i flera timmar. Ett finger pekar på mig. ”Jag menar att hon är vacker, du är inte vacker”. Pang! Det där var en ganska hård fjäder, hoppas den kommer hitta sin väg ut. Men inte bryr mig jag om honom, han vet ingenting om mig. Han verkar i och för sig tro sig påstå att det han vet om mig, alltså hur jag ser ut, inte är uppskattat. Jag blir lite ledsen, det är ju aldrig så kul att få höra att man är ful. Inte när man stått framför spegeln och sminkat sig, klätt upp sig lite grann medan man såg fram emot en trevlig kväll på stan. Kön är för lång för att vi ska komma in ändå, lägger tänderna i min handväska. Den vackra tar den fulas hand i sin. Min vän och jag går hem.
Jag talar tre språk. Försöker i alla fall tala tre språk. Ibland direktöversätts saker och ting och det kanske låter lite roligt. Ibland använder jag till och med ord från fel språk i fel land. Min vackra vän säger att det är så gulligt när jag säger ”Så kul att se dig” när jag menar ”Träffa dig”. Kanske har jag fått det från engelska ”See you”. Jag skrattar och håller med, ”Det kan bli mer förvirrande än så ska du veta!”. Åh nej. Mannen med geväret sitter bredvid mig. Men jag glömmer av det, alla människor förtjänar en chans. Han är säkert inte så elak som han verkade i natten, i kön till baren. Han förstod nog bara inte att det gjorde lite ont, förlorade ju massor med tänder och så. Jag pratar med min vackra vän, ett engelskt ord slinker ur mig. Det där fingret pekar på mig igen, denna gången rör det vid min axel. ”Du, i Sverige så pratar man Svenska” och Pang! Där sköts jag i huvudet ännu en gång, rakt igenom det där hålet som inte riktigt hunnit läka. Fjädern som låg därinne får fart igen när den får syn på en lekkamrat, jag känner hur det blir mycket liv mellan tinningarna. Jag som hade hoppats att den inte riktigt hade slagigt rot. Vad håller de på med egentligen, verkar som att de ligger och trycker på mina tårkanaler? Jag vill att någon vacker ska ta min fula hand i sin och ta mig hem. Jag är ju tydligen inte bara oattraktiv utan även efterbliven, hur ska en som jag lyckas ta bussen mitt i natten? Försöker samla ihop mina tänder som ligger utspridda under barbordet så att jag kan lyckas få ut mer än hesa ljud, försöker samla ihop tankar och mod. Blicken blir suddig och ögonen våta, försöker återfinna min röst och mina ord.
Men det handlar inte om gevär, fjädrar eller mitt trasiga huvud och blodiga tänder. Det handlar om att det finns människor vars åsikter tror sig behövas förklaras för mig trots att de varken har grund, tyngd eller mening. Det handlar om människor som går omkring med gevär och skjuter på oss, vi som dem inte ens känner eller vill lära känna. Det går omkring en ny laserman på gatorna, han skjuter på utlänningar som han antagligen inte heller vill komma närmre inpå. Det handlar om människor som tror att de har rätten att skjuta. Vilken tur att fjädermän inte tar död på oss på riktigt, men det betyder inte att dem får gå omkring och skjuta metaforiska kulor i våra huvuden för att dem tycker att vi är fula, inte kan prata svenska eller påstår andra helt obetydliga anklagelser som saknar meningsfull betydelse, för trots att det är mitt huvud som dem siktar på så går det rakt in i hjärtat. Det handlar inte om mina tårar, det handlar om den som fick mig att börja gråta.
/J
